Abdullah ibn Abbas

Abdullah var son till Abbas, en farbror till den stora Profeten (salla Allahu aleihi wa sallam). Han föddes tre år innan Hijra. När Profeten dog, så var Abdullah endast tretton år. När han föddes så tog hans moder honom till Profeten som la lite av sitt saliv på barnets tunga innan barnet hade ens börjat amma. Detta var början på Abbas och Profetens nära band mellan dem, som skulle bli en livslång kärlek och hängivenhet. När Abdullah nådde åldern där han själv kunde avgöra mellan rätt och fel, anslöt han sig till Profetens tjänst. Han sprang och hämtade vatten åt Profeten när han skulle göra wudu.

I bönen stod han alltid bakom Profeten och när Profeten skulle på en resa eller en expedition så var Abdullah precis vid hans linje. Abdullah blev som Profetens skugga, alltid i hans sällskap. I alla dessa situationer så var Abdullah alltid uppmärksam på vad Profeten sa och gjorde. Hans hjärta var entusiastiskt och hans unga sinne var rent och fritt. Han la Profetens ord på minne med den kapacitet som ett inspelande instrument har. På så vis kan vi konstatera senare med forskningar att Abdullah blev en av dem mest lärda av Profetens sahaba, han la på minne 1660 hadither från al-Bukhari och Muslim av Profetens mäktiga ord, som senare skulle hjälpa alla världens muslimer. Profeten sa ofta och visade att Abdullah var ett barn väldigt nära Profeten, Profeten brukade lägga upp Abdullah på sina axlar och säga: ”Åh Min Herre, få honom att förvärva sig en djup kunskap av förstående i religionen Islam och ge honom instruktioner i förstående och betydelsen av mening med saker.” Det var vid många tillfällen som Profeten sa denna dua åt sin kusin, och det varade länge innan Abdullah ibn Abbas insåg att hans liv skulle tillägnas åt att söka kunskap och lära ut sin kunskap. Profeten bad också till Allah att Han skulle bevilja honom visdom och inte bara kunskap och förstående. Abdullah berättar följande incident om sig själv: ” En gång så skulle Profeten (fvmh) göra sin wudu. Jag sprang för att hinna hämta vatten åt honom. Han var nöjd med det jag gjorde. När han skulle göra Salat så antydde han att jag skulle stå vid hans sida. Hursomhelst, jag stod bakom honom. När bönen var över, så vände han sig mot mig och sa: ’Vad stoppade dig från att stå vid min sida, Abdullah?’

’Ni är för strålande och för stor i mina ögon att jag inte kunde stå bredvid dig, svarade jag’. Profeten lyfte upp sina händer mot himlarna och sa:’ O Min Herre, bevilja honom visdom’. Profetens bön blev utan tvekan beviljad för den unga Abdullah som senare skulle få en stor visdom genom åren. Men det var en visdom som endast kom med stor hängivenhet och med stort sökande av kunskap, båda kom under Profetens liv och efter hans död. Under Profetens livstid, missade Abdullah inte ett enda möte eller församling och han la till minne vad helst Profeten sa. Efter Profetens död, så sökte Abdullah efter så många av Profetens följeslagare som han kunde hitta, speciellt dem som hade känt Profeten en längre tid så han kunde lära sig vad de hade lärt sig av Profeten. När han fick höra att det fanns nån som visste en Hadith som han inte kunde så skulle han dit och lära sig den direkt. Han skulle betvinga allt han hörde för att vara extra säker på dess sannhet. Han brukade gå till mer än 30 sahaba för att klargöra endast en sak. Abdullah förklarar vad han gjorde en gång när han fick höra att en följeslagare av Profeten visste om en Hadith som var okänd för honom: ” Jag åkte till honom vid eftermiddagstiden och tog min mantel och spred den vid hans dörr. Vinden blåste smuts på mig medan jag satt och väntade på honom. Om jag önskade så kunde jag fråga efter hans tillstånd om jag kunde komma in och han skulle ge mig det direkt. Men jag föredrog att vänta så han skulle vara helt fräsch. När han kom ut ur huset och såg mig i mitt skick sa han: ’Profetens kusin! Vad är det med dig? Om du hade skickat någon efter mig så hade jag kommit till dig’! ’ Jag är den som måste komma till dig för kunskap söks den kommer den inte bara, sa jag. Sedan frågade jag honom om Hadithen och lärde mig från honom.”

På det här sättet frågade Abdullah, frågade och frågade ännu mer. Han sållade och drog nytta av informationen som han hade samlat med sitt skarpa och välsignade sinne. Det var bara inte inom Hadithsektionen som Abdullah var specialiserad. Han sökte med hängivenhet sin kunskap i stor variation av olika områden. Han hade en stor beundran för personer som Zayd ibn Thabit, han som upptecknade, noterade uppenbarelsen, den ledande domaren och jurist konsulten i Madinah, en expert på arvslagar och läsandet av den Heliga Koranen. När Zayd hade avsikten att åka på en resa så kunde man se den unga Abdullah stå ödmjukt vid hans sida och hans hästs tyglar som om han vore en ödmjuk tjänare som väntade att hans Herre skulle lägga märke till hans närvaro. Zayd brukade säga till honom: ”Du får inte, Åh Profetens kusin.”

”Således var vi beordrade att behandla de lärda bland oss,” brukade Abdullah säga. ”Och Zayd brukade säga som svar till Abdullah: ”Få se på din hand.” Abdullah brukade då sträcka ut sin hand varav Zayd kysste den och sa: ”Och således var vi beordrade att behandla ahl-al-bayt, medlemmarna från Profetens hushåll.

Medan Abdullahs kunskap växte så växte hans längd. Masruq ibn Ajda sa om honom: ”Närhelst jag såg Ibn Abbas så sa jag: Han är den mest stiligaste av alla män. När han talade brukade jag säga: Han är den mest vältaligaste av alla män. När han brukade samtala, konversera med någon så brukade jag säga: Han är den mest kunniga av alla män.”

Kalifen Umar ibn al-Khattab frågade ofta efter hans råd i viktiga ärande och beskrev honom som ”den mogna unga mannen.” Sad ibn Waqqas beskrev honom med dessa ord: ” Jag har aldrig sett någon som är så snabbförstående, och har mer kunskap och större visdom än Ibn Abbas. Jag har sett Umar inkalla honom för att diskutera svåra problem, där det närvarade veteraner från Badr, Muhajirin och Ansar. Ibn Abbas talade och Umar höll alltid med på det han hade att säga.”

Det var dessa kvaliteter som senare skulle göra Abdullah ibn Abbas känd som ”den lärde mannen av detta Ummah”.

Abdullah ibn Abbas var inte nöjd med att endast öka kunskapen. Han kände att han hade en skyldighet till Umman, att utbilda dem som sökte kunskap och de allmänna massorna av de muslimska samhällena. Han blev en lärare och hans hus blev ett universitet- ja, ett universitet i meningens fulla betydelse, ett universitet med specialiserad lärdom men skillnaden var att det endast fanns en lärare, Abdullah ibn Abbas. Det var ett entusiastiskt gensvar från Abdullahs klasser. En av hans kompanjoner berättar om en typisk scen utanför hans hus: ”Jag såg folk trängas på vägarna som leder till hans hus ända tills man såg framför hans hus att det inte fanns plats för mer folk. Jag gick in och berättade för honom om dessa folkmassor utanför hans dörr och han sa: ’Hämta vatten för wudu till mig.’ Han utförde wudu och medan han skulle sätta sig ner så sa han: ’Gå ut och säg till dem: Den som vill fråga om Koranen och dess bokstäver (uttal,tajweed) låt honom komma in.’

Detta gjorde jag och huset fylldes tills det var fullt. Vad han än blev frågad, så var Abdullah alltid förmådd att svara och även förse med information utöver vad som var frågat. Sen sa han till sina studenter: ’Gör plats för era bröder.’ Sedan sa han till mig: ’Gå ut och säg: De som vill fråga om Koranen och dess lagar låt dem komma in.’ Återigen fylldes huset och Abdullah lämnade precis som innan ingen utan svar och försåg med information mer över vad han var tillfrågad.” Så fortsatte grupperna komma in för att diskutera fiqh (religionslagar), halal och haram (det lagrätta och det förbjudna i Islam), arvslagar, det arabiska språket, poesi och historia. För att förhindra att det blev för många olika diskussionsgrupper som diskuterar alla olika ämnen, så bestämde Abdullah att tillägna en dag helt uteslutande åt endast ett ämne. På en dag, skulle de endast lära excellensen av Koranen medan en annan dag endast fiqh (religionslagar). Maghazi (krigen)eller Profetens fälttåg, poesi, arabisk historia innan Islam kom till, alla de här sakerna fick varsin speciell dag. Det Abdullah ibn Abbas lärde ut bringade ut mäktiga minnen och ett fruktansvärt intellekt. Hans förklaringar var precisa, tydliga och logiska. Hans argument var förstärkta med understöd av skriftliga bevis och historiska fakta. Ett tillfälle då han använde sitt mäktiga sätt att övertala var under Alis kalifat. Ett stort antal av Alis anhängare i hans ställning mot Muawiyah hade precis svikit honom. Abdullah ibn Abbas gick till Ali och frågade honom om hans tillstånd att prata med dem. Ali tvekade av rädslan att Abdullah skulle vara i fara i deras händer, men slutligen gav Ali honom tillåtandet efter att Abdullah övertygade Ali att inget skulle hända honom. Abdullah åkte över till gruppen. De var försjunkna i dyrkan. Några var inte villiga att låta honom tala men andra var beredda att ge honom ett lyssnande öra.

”Säg mig” frågade Abdullah, ”vad har ni för klagomål mot Profetens kusin, Profetens dotters make och en av de första som trodde på Profeten” Männen fortsatte att berätta om tre huvudsakliga klagomål mot Ali.

För det första, att han (Ali) utnämnde män att godkänna omdömen i ärende hänförande till Guds religion- vilket som Amir al-Muminin i vanrykte.

Som svar sa Abdullah till dem att om han reciterade verser från Koranen och Profetens sägelser som dem inte skulle ha nån invändning på, och som hade med deras kritik att göra, så skulle de vara bereda att ändra sin åsikt.

De gick med på det och Abdullah fortsatte: ”Angående det första som ni antydde så sa Allah (SWT): ’TROENDE! Döda inte vilt då ni befinner er på vallfärd. Den av er som [då] med avsikt nedlägger vilt [skall utge] bot i kreatur, motsvarande [i värdet] vad han har dödat, vilket ska fastställas av två rättsinniga män bland er…”(5:95 Al-Maidah)

”Vid Gud! Är uttalandet av män i ärande hänförande till bevarande av deras blod o liv och göra fred mellan dem mer värdig än uppmärksamhet än uttalandet över en kanin vars värde är mindre än en dirham?”

Deras svar var självklart att medlingen var viktigare i fallet av skyddandet av muslimernas liv och fred mellan dem, än dödandet av vilt i heliga områden som Allah har godkänt skiljedomen av män.

"Är vi då klara med denna punkt?" frågade Abdullah och deras svar var: "Allahumma, naam – O Herre, ja!" Abdullah fortsatte: "Vad gäller ert uttalandet att Ali krigade och inte tog fångar som Profeten gjorde, vill ni verkligen ta er ”mor” Aishah som en fånge och behandla henne i rättvisa som fångar behandlas? (vilka fångar behandlas rättvist?) Om ert svar är ”Ja”, då har ni fallit i kufr(otro). Och om ni säger att hon inte är er ”moder” då hamnar ni också i kufr för att Allah Den Högste har sagt: Profeten är närmare de troende än de är sig själva, och hans hustrur är deras mödrar [i tron] (Koranen, Sura al-Ahzab, 33:6). "Välj själva," sa Abdullah och frågade: "Är vi då klara med denna punkt?" och denna gång var det samma svar: "Allahumma, naam - O Herre, ja!" Abdullah fortsatte: "Gällande ert uttalande att Ali inte erkände sig titeln som Amir-al-Mominin , (kom ihåg) att Profeten själv (sas), vid Hudaybiyyah tiden , krävde att mushrikin skulle skriva i vapenvilan som han kom överens med dem med: ’Detta är vad Guds Sändebud hade gått med på...’ och de svarade: 'Om vi trodde på att du var Guds Sändebud så skulle vi inte ha blockerat din väg till Kabah, inte heller krigat mot dig. Skriv istället: 'Muhammed Abdullahs son.' Profeten tänkte över deras förslag medan han sa: 'Vid Gud, Jag är Guds Sändebud även om de avvisar mig." Vid denna punkt frågade Abdullah ibn Abbas de oliktänkande: "Är vi nu klara med denna punkt? Och deras svar var ännu en gång: "Allahumma, naam - O Herre, ja!"

Fördelarna av denna verbala utmaning i vilken Abdullah visade sin ingående kunskap av Koranen, Profetens sirah, precis som sina märkliga krafter i argument och övertalning. Detta gjorde att majoriteten av männen gick tillbaka till Ali, tjugo tusen män. Ungefär fyratusen gick inte med Ali. Dessa blev senare kända som Kharijites. Vid detta tillfälle visade den modiga Abdullah att han föredrog fred o inte krig, logik istället för påtvingade och våld. Hursomhelst, han var inte bara känd för sitt mod, hans insiktsfulla tanke och hans oerhörda kunskap. Han var också känd för sin stora generositet och gästfrihet. Några av hans samtida sa om hans hushåll: "Vi har aldrig sett ett hus som har mer mat, frukt, dryck och kunskap än Ibn Abbas hus."

Han hade en genuin och bestående oro för människor. Han var tankfull och omtänksam. Han sa en gång: "När jag inser betydelsen av en vers i Gud bok så önskar jag att alla ska få reda på det jag vet. "När jag får höra att en muslimsk ledare delar lika och leder sitt rike rättvist, så blir jag glad för honom och ber åt honom…"När jag får höra att regn har fallit på muslimsk mark så fyller det mig med glädje..."

Abdullah ibn Abbas var ständig i sin tillgivenhet. Han fastade frivilligt regelbundet och stannade ofta uppe på natten och bad. Han grät medan han bad och läste i Koranen. När han läste verser om döden, Domedagen och livet efter detta blev hans röst tung av djup i rädsla (khusho). Han dog när han var 71 år i staden Taif vid bergen.

Av: Anas Khaled Khalifa

Mail khalifen@yahoo.com

Läs andra bidrag